2 dagar har gått. Är fortfarande så knäckt man kan bli. Förstår inte att detta är sant. Önska det vore en mardröm som man kunde vakna upp ur. Saknar min bebis något så otroligt. Förstår inte att det är borta. Har accepterat läget lite i alla fall. Försöker att inte gråta, även fast det är svårt. Det har börjat svida i ögonen nu, och det gör ont i kroppen. Det är en sån stor sorg att leva med. Hon var verkligen min lilla bebis. Jag gjorde allt jag kunde, och hade det funnits ett sätt för henne att slippa ha ont, hade jag valt det alternativet. Det är så svårt att veta vad man ska välja. Jag ville inte avliva henne, men jag ville att hon skulle må bra, leva sitt liv utan smärta. Det känns så hemskt att säga att det bästa man kunde göra var att ta bort henne. Det jag just nu är så arg på, är att vi grävt ner henne på VÅR trädgård, och lagt ut ljus på stenarna. Nu är det någon som varit där och tagit bort ljusen. VARFÖR? Jag blir så fruktansvärt arg, det är min trädgård, och jag bestämmer. Det är inte torrt i marken, och det finns knappt något som kan brinna där. Jag saknar henne så. Mer och mer för varje timma som går. Finns inga ord för hur mycket jag älskar den här katten. Många tänker säkert att det bara är en katt. Säg det ni. De som har djur och fäster sig vid dessa VET hur det är att förlora ett djur. Man mår dåligt. Man sörjer. Jag har inga barn att ta hand om, jag har mina djur. Det är de som är mitt liv. Det jag gillar att göra, mina stora intressen. Det handlar om deras liv. När jag är i Trollhättan väntar jag på att få komma hem till mina katter, för att jag saknar dem. De är som mina barn. Selma var min lilla bebis. Jag sörjer att hon gått bort. Jag vet att hon alltid kommer finnas i mina tankar, för hon var den där speciella katten man bara ville mysa med. En fantastisk bästa vän som fanns där när man var ledsen, o lyssnade när man behövde bli lyssnad på. Hon dömde mig inte. Och det är det som är grejen med djur. De dömer ingen för vad de tycker och tänker. De är underbara vänner tills de lämnar en. Precis som Selma. Hon kommer alltid vara min bästa vän, även fast hon inte finns här hos mig längre. Jag kommer fortsätta prata med henne, som om hon vore här. Det tror jag. Jag vet att många kommer undra vad felet är på mig som tycker detta om ett djur, men de som känner mig väl VET hur mycket jag älskar mina katter, och hur jag känner för dem. Jag har fått så många fina sms, och jag är så glad att jag har vänner som förstår vad jag går igenom. Jag älskar dig Selma. Du är det allra bästa. Min bästa vän. Så speciell och underbar. Jag saknar dig, och det är så jobbigt att du inte är här när jag behöver dig allra mest. Det går inte jämföra dig med någon annan. Du var en klass för dig själv. Den bästa.